Äntligen är jag klar med handsömnaden på mitt stjärntäcke. Jag började att sy på det i april, så det har tagit ganska lång tid att få det klart. Men då har jag förstås inte sytt på det varje kväll, utan bara när jag har haft lust. Pappa frågade mig hur många lappar täcket består av, och det var en bra fråga som jag med mina begränsade kunskaper i matematik inte kan besvara. Men många lappar är det i alla fall; det kan min välslitna läderfingerborg intyga.
Det roliga med det här lappsömnadsarbetet har varit att välja ut och kombinera ihop tyger till stjärnorna. Jag har försökt välja tyger som matchar eller i alla fall liknar varandra i varje stjärna. Dessutom är det extra roligt att kunna använda tyger som jag tycker mycket om eller som jag har en särskild relation till. Det här randiga tyget i stjärnan ovan hade vi kuddar i när jag var liten, till exempel, och det är med som ett litet barndomsminne.
Det fina tyget med svalor i den här stjärnan tilltalar mig mycket, eftersom jag så här års saknar de levande svalornas kvitter och flygningar. Så nu kan jag titta på det här tyget medan jag väntar på att svalorna skall återvända söderifrån, fast det återstår ju ännu många månader tills dess, förstås.
Härnäst återstår arbetet med att montera ihop täcket. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag skall sy en kant runt de handsydda stjärnorna, eller om jag skall låta det vara som det är med bara den svarta kanten runt alltihop. Till baksidestyg hade jag tänkt använda det ovan; ett fint gardintyg som jag har köpt i second hand-butiken. Under förutsättning att det räcker, vill säga; det beror på om jag beslutar mig för att kanta täcket eller inte. Det återstår ännu att se vad jag bestämmer mig för.
