Quantcast
Channel: Halmoxen
Viewing all 193 articles
Browse latest View live

Om hur lapptäcket fortsätter att växa fram

$
0
0
För tillfället ser detta mest ut som en eländigt skrynklig gammal tygtrasa men faktum är att det föreställer det handsydda lapptäcke som håller på att växa fram, tygbit för tygbit, blomma för blomma.

Skrynkligt blir det medan jag arbetar med det; det går inte att undvika, men det kommer att se desto bättre ut när det så småningom är färdigsytt och har blivit tvättat och struket. Dit är det dock ett bra tag kvar; det går ju inte precis fort att sy för hand, men så syr jag också bara på det då och då när jag har lust med det och låter det ta den tid det tar.

Det kan ibland gå åt mycket tid till att fundera på vilket tyg jag skall använda mig av härnäst och hur det skall kunna passa in i täcket. Jag vill inte gärna att två blommor i alltför likartade tyger eller färger skall hamna intill varandra, och ibland blir det en hel del pusslande och flyttande och funderande för att undvika att så skall bli fallet. Men det är också det som är riktigt bra med sådana här projekt; att ingenting är bestämt sedan tidigare utan jag väljer vilket tyg jag skall använda inför sömnaden av varje ny blomma. Det gör hela arbetet så mycket roligare.

Om hur arbetet med den yllebroderade väskan framskrider

$
0
0
Sådär ja, nu har mammas blivande väska blivit färdigbroderad. Fåglarnas fjäderskrud blev blåmelerad och vinröd, de båda hjärtana blev röda och blå, och kronan broderades naturligtvis med gul tråd. 

Nästa steg blir att väskan så småningom skall sys ihop och fodras med ett lämpligt tyg. Tygrester från diverse lappsömnadsarbeten och andra projekt har vi ju gott om, så det skall nog gå att hitta något som passar. Därefter skall en dragkedja sys i så att väskan går att öppna och stänga på ett bra sätt. Fortsättning på detta följer.

Om den virkade filten och hur den har stannat i växten

$
0
0
Hur går det med arbetet med den virkade filten nu när jag är mitt uppe i min lappsömnad, kan man kanske fråga sig. Nå, för tillfället har filten slutat växa helt och hållet. Det var ganska länge sedan som jag virkade någon ny sexkant och restgarnerna som jag har använt mig av står tillfälligt undanstoppade i ett skåp.

Dock ligger filten inte bortglömd i ett hörn som många andra UFOn brukar göra, istället använder jag den faktiskt då och då när jag ligger på sängen och läser eller sitter i soffan och ser på TV. Detta trots att den är långt ifrån färdig. Just nu är den nämligen i ganska lagom storlek för att enkelt dra över sig när man känner sig lite frusen, och det gör att den kommer till användning lite nu och då. Dock tror jag inte att den skall få förbli i den behändiga storleken utan jag vill nog göra den ännu lite större; det finns ju gott om garn till att virka fler sexkanter och låta den bli både längre och bredare. Men det får bli någon gång i framtiden när lappsömnadslusten har klingat av och jag känner mig sugen på att virka igen.

Om en svart stickad och maskintovad väska

$
0
0
Den här svarta väskan tillverkade vi för flera år sedan och jag har använt den ganska frekvent om vintrarna, men av någon anledning har vi aldrig kommit oss för att visa den här på bloggen. Förrän nu.

Mamma har stickat och sytt i fodret i väskan medan jag har gjort dekorationerna, sytt i knappar och gjort andra småsaker. Den är stickad på grova stickor med ett ganska tjockt svart ullgarn lämpligt för tovning. När väskan var färdigstickad såg den mest ut som en gles och ganska oformlig påse, men sedan tovades den i tvättmaskinen och då fick den den form den har idag. Vårt inlägg om att tova väskor i maskinen kan läsas här


Väskan har en isydd bit av en gammal heltäckningsmatta i botten för att den skall bli lite stadigare och hålla för att bära tunga föremål i. Den är sedan fodrad med en bit grönt återbrukat sammetstyg som en gång i tiden var en kjol. Samma kjoltyg har vi använt oss av till andra projekt, bland annat till det här tenntrådsarmbandet


För att inte väskans handtag skall töja sig, något som stickade handtag gör om man bara låter dem vara som de är, sydde jag fast en silverfärgad kedja på dem. Kedjan fungerar således som dekoration samtidigt som den även har en praktisk funktion. Vanligtvis brukar vi fodra handtagen på stickade och tovade väskor med stadiga ripsband för att undvika att de skall töja sig, men den här metoden med att använda en kedja fungerade riktigt bra den också. 

Väskan stängs med stora tryckknappar och har ett smalt väsklock på vilket jag sydde fast en fjäril som jag tyckte passade som dekoration. Fjärilen har suttit på ett halsband som jag köpte en gång i tiden men knappt har använt utan istället har haft liggande i byrålådan i många år. Till det här projektet kom den dock äntligen till användning.

Sammanfattningsvis är detta en praktisk och ofta använd väska, just för att den går i svart, en färg som passar till allt. Dock har jag inte använt den särskilt mycket nu i sommar, ty den fungerar mest som vinterväska. Emellertid kommer det innan vi vet ordet av att snart bli vinter på nytt, och då kommer denna väska att komma väl till pass igen. 

Om ett par gigantiska yllevantar

$
0
0
Mamma har stickat ett par gigantiska vantar på stickor nummer fem i tvåtrådigt ullgarn. De är större än de flesta grytvantar och skaften räcker nästan ända upp till armbågen.


Nå, vad skall vi med ett par så stora vantar till, kan man kanske fråga sig. Jo, de skall strax åka i tvättmaskinen och bli tovade till en mindre storlek. 

Att tova i tvättmaskinen kan vara nog så spännande; oftast blir det riktigt bra men ibland kan det också resultera i ett föga lyckat resultat. Det återstår ännu att se hur detta projekt skall sluta.

Om de färdigtovade vantarna

$
0
0
Sådärja, vantarna har nu tovats i tvättmaskinen och har krympt till en för människohänder mer passande storlek. Nästa steg blir sedan att brodera på dem eller hitta på någon annan slags lämplig dekoration, men det kommer inte att ske nu utan får nog bli till hösten när det börjar bli aktuellt med vantar igen. Tills dess (eller kanske till och med ännu längre) får dessa ligga på vänt i UFO-högen.

Om mina principer och hur jag bröt mot dem

$
0
0
Jag har som bekant predikat vitt och brett om vikten av att använda återbrukade tyger när man ägnar sig åt lappsömnad, och jag har stolt proklamerat att mina lapptäcken utgörs till allra största delen av exempelvis gamla lakan, kläder och gardiner som jag har tillvaratagit eller köpt på loppis. Nå, häromveckan for mina principer beträffande återbrukstyger all världens väg, ty vi besökte en quiltaffär som förde de mest fantastiska tyger i alla möjliga färger och mönster. Och det gick förstås inte att låta bli att handla. Min första tanke var att bara köpa några bitar grått tyg, ty det är en färg som jag har ont om då det gäller min egen tygsamling, men istället gick jag helt bananas och köpte småbitar av alla möjliga färger. Främst lila, grått och gult. 

Vad skall jag då göra med min nyinförskaffade tygsamling? Ja, några av tygerna kommer jag nog att använda mig av i sömnaden av mitt pågående lapptäcke, främst de grå tygerna eftersom jag som sagt har brist på den färgen bland mina återbrukstyger. Men därefter kanske jag syr mig ett lapptäcke av endast sprillans nya tygbitar, trots att det egentligen är emot mina principer. Jag behöver ju träna mina maskinsömnadsskills, så kanske blir det ett gult blockhustäcke någon gång i framtiden...

Om en mönsterstickad kofta

$
0
0
Minns ni den misslyckade ponchon som vi tidigare har berättat om? Antagligen inte för det är mer än ett år sedan som vi visade den på bloggen. Problemet med ponchon var att den hade fel passform och inte kändes så bekväm som det var tänkt, så efter att tålmodigt ha repat upp och nystat om det gröna tweedgarnet stickade mamma en kofta av det istället.

Koftan är mönsterstickad och har gröna knappar. Mönstret är hämtat från en minst trettio år gammal bok med stickbeskrivningar, så den är väl att betrakta som en klassisk modell, kan jag tro. Jag frågade mamma om hon hade något att säga om koftan som hon ville att jag skulle skriva i det här inlägget. Svaret jag fick var: "Ja, jag stickade den och sydde ihop den och sedan var den klar." Så där har ni det; tydligt och rakt på sak.

Om att göra om när ens tycke och smak förändras

$
0
0
För några år sedan så köpte jag en trådrullshållare i luffarslöjd som jag dekorerade med gröna tofsar för att den skulle bli extra fin (jag har tidigare berättat om den i det här inlägget). Trådrullshållaren har jag stående på mitt arbetsbord så jag ser och använder den varje dag, men trots att jag tycker mycket om den så har de där gröna tofsarna stört mig lite på sistone. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag använde ett grönt och ganska blankt bomullsgarn till tofsarna när nåldynan som den redan var försedd med är sydd i rött kläde. Den kombinationen matchar inte riktigt.

Så en dag då jag inte hade något annat i händerna gjorde jag nya tofsar till min trådrullshållare; denna gång i entrådigt ullgarn i nära nog exakt samma röda färg som nåldynan. Garnet är en överbliven rest efter en sjal som jag stickade en gång i tiden. Nu tycker jag att trådrullshållaren ser betydligt bättre ut än förut eftersom de röda tofsarna matchar nåldynan bättre både när det gäller materialkvalitet och färg. Jag slängde dock inte bort de gröna tofsarna utan jag har dem sparade i en liten ask ifall att de kan visa sig komma till användning vid något projekt i framtiden.

Det är intressant det där med hur tycke och smak kan förändras och utvecklas med tiden. Det som jag uppenbarligen tyckte såg bra ut för några år sedan uppskattar jag inte alls nu längre; det gäller naturligtvis långt ifrån allt men så var det åtminstone i det här fallet. Fast det ligger väl i människans natur, förmodar jag; att utvecklas och förändras. Och förhoppningsvis blir det väl till det bättre...

Om den färdigsydda yllebroderade väskan

$
0
0
Nu har mammas lilla yllebroderade väska blivit ihopsydd, fodrats och försetts med en dragkedja, och därmed har den blivit klar att använda.

Det blev en riktigt lyckad liten väska som mamma är mycket nöjd med; extra roligt är det förstås att ha någonting som man både har sytt och broderat själv, och dessutom har satt ihop mönstret till. Det gör den helt unik och den enda i sitt slag.

Väskan fodrades med en liten loppisfyndad bit bomullstyg som plockades fram ur gömmorna, och dragkedjan som den stängs med är gammal, bortsprättad från något utslitet plagg en gång i tiden. Det syns att den är lite sliten men det tycker jag inte gör så mycket. Det känns ju mer värdefullt att återbruka en dragkedja man redan har i sin ägo och som fungerar alldeles utmärkt än att gå ut och köpa en helt ny.

Väskans lämpliga storlek gör att den kan användas till lite olika saker, till exempel kan man ha den som pennskrin eller som förvaring för småsaker (såsom värktabletter, näsdukar, cerat, våtservetter, etc.) i en större handväska, Eller så kan man helt enkelt använda den till att slänga ner nycklar, mobil och plånbok i när man bara skall ut i ett snabbt ärende. Användningsområdena är många.

Om en gammal trasmatta som fick nytt liv

$
0
0
Den här bleka gamla mattan var en av de första trasmattorna jag vävde då vi först satte upp vävstolen för ungefär tio år sedan. Då var bottnarna färgglatt orange- och aprikosmönstrade, men tidens tand och framförallt solens strålar har blekt mattan och gjort den både färglös och trist. Dessutom hade den fått en stor ful och synnerligen missprydande fläck mitt i en av bottnarna.

I övrigt var det dock inget fel på trasmattan; den var inte trasig och till och med kanten och fransarna var hela, så jag ville inte gärna slänga bort den. Därför bestämde jag mig för att prova att färga den, för att förhoppningsvis kunna ge den ett nytt liv.

Och det visade sig gå riktigt bra! Efter att ha snurrat runt i tvättmaskinen tillsammans med lite textilfärg fick mattan en ny blå färg och den ser nu inte längre så trist ut. Och fläcken syns inte heller, dessutom. Det gör att trasmattan går att använda igen och förhoppningsvis kommer jag nu att kunna ha bruk för den i tio år till. Minst.

Sedan är ju frågan vad som är det mest miljömässigt gångbara alternativet; att göra som jag har gjort här, alltså färga en gammal matta och därmed kunna använda den i flera år till, eller om det är bättre att helt enkelt väva en ny trasmatta. Det uppenbara svaret tycks kanske vara att färga och använda den gamla istället för att göra en helt ny, men färgen innehåller troligtvis en del kemikalier och är väl knappast helt miljövänlig i det avseendet, misstänker jag. Så det är inte alltid så lätt att veta vad som är det bästa alternativet...

Om fler loppisfyndade sjalar

$
0
0
Jag har inte stött på några blommiga yllesjalar på loppis förr om åren men i år tycks jag plötsligt hitta sådana lite nu och då. Tidigt i våras köpte jag ju tre stycken (mina inlägg om dem kan man ta del av här och här) och nu har jag lyckats få tag i tre till inom bara några månaders tid, på en och samma loppis dessutom. Jag tycker att de är så fantastiskt fina och lyckan är därför stor!

Även till dessa tre sjalar måste jag se till att ordna nya fransar; en av dem har en mycket sliten frans (den röda) och de andra två har inga fransar alls; de är inte ens fållade. Så nu skall jag sätta igång arbetet med att börja sy en fåll på den här sjalen. Jag tänker sy den för hand vilket är ett rätt så tråkigt arbete så det kommer nog att ta tid innan det blir klart. Därefter skall jag försöka hitta på några passande fransar eller virkade kanter till de tre sjalarna. Fortsättning följer någon gång i en avlägsen framtid.

Om det fortsatta arbetet med lapptäcket

$
0
0
Hur går det då med det handsydda lapptäcket? Jodå, arbetet fortskrider, även om det tycks gå ganska långsamt. Jag har jobbat hela sommaren och har därför inte hunnit sy så mycket som jag skulle önska, men en och annan blomma har jag hunnit få ihop under kvällar och helger i alla fall.

Just nu funderar jag på hur brett täcket skall bli; skall den rödmönstrade blomman högst upp till vänster vara den sista hela blomman innan jag syr en rad med halva blommor längs kanten, eller skall jag lägga till ytterligare en blomma innan det blir dags för de halva? Det beror förstås på hur stort det slutliga täcket skall bli och vad jag skall ha det till, och det har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Jag får fortsätta fundera, och det återstår ännu att se hur det blir.

Om att fläta pinnband

$
0
0
Soliga och fina sensommardagar kan det vara passande med något lite enklare handarbete att roa sig med medan man sitter utomhus. Jag har därför börjat tillverka pinnband i tvåtrådigt ullgarn, ett riktigt roligt arbete som görs i en ganska enkel flätteknik.

Det är ganska många år sedan som jag senast ägnade mig åt att fläta pinnband och jag hade nästan glömt bort hur man gjorde, så det var ett evigt krånglande innan jag lyckades minnas och bemästra tekniken. Det är inte alls svårt när man vet hur man skall göra men mitt minne hade suddat ut all hågkomst av det och jag fick börja om från början igen. Till sist lyckades jag dock få till det. Jag valde emellertid ett ganska enkelt mönster på mitt pinnband, ty jag ville inte göra det alltför komplicerat när det nu var första försöket på väldigt länge.

När man tillverkar pinnband behöver man inga särskilda verktyg, endast en enkel bräda med två spik; en i varje ände. Jag flätar mina band på en gammal bräda som jag hittade i uthuset och snabbt spikade fast två spik i. Inte det vackraste arbetsredskapet, kanske, men fullt funktionellt.

Trådarna fästs genom att de lindas runt spikarna, och just nu ser det hemskt trassligt ut där i ändarna. Trasslet klipper man dock bort sedan, så det är inte så noga med hur det ser ut nu under arbetets gång.

Färgordningen får man fram genom att plocka trådarna upp och ner i den ordning de ligger och de bildar då ett specifikt mönster.

Så här går plockningen till.

 
Det är viktigt att hålla ordning på i vilken ordning trådarna skall flätas och man måste också se till att man inte tappar det skäl som bildas då man plockar. För att ha kontroll på skälet fäster jag en vanlig kulspetspenna där, vilken förhindrar att trådarna snurrar ihop sig. 

Skälet finns i mitten av brädan och det gör att det när man plockar trådarna bildas två band, ett på varje sida av skälet. Allteftersom banden blir längre minskar dock också skälet, och det gör att det kan vara ganska svårt att fläta den sista biten när skälet är som minst, i alla fall om man har så knubbiga och tjocka fingrar som jag. Dock skall jag fortsätta att fläta en bit till så att pinnbanden blir så långa som det är möjligt, ty ju längre banden är desto mer användbara är de. 

Den som är intresserad av att fläta egna pinnband får leta på antikvariat, loppisar eller bibliotek efter den här boken. Där kan man läsa en enkel beskrivning av hur man gör pinnband och även ta del av några förslag på mönster.

Om de färdigflätade pinnbanden

$
0
0
Sådär ja, nu är pinnbanden färdigflätade. Jag har klippt loss dem från brädan och knutit en tråd i ändarna för att förhindra att banden repar upp sig. Som bilden visar så vill de färdiga pinnbanden gärna snurra sig, vilket kan vara effektfullt i sig men jag föredrar att ha platta och släta band eftersom det gör att mönstret framträder bättre.

Av den anledningen brukar jag stryka lite försiktigt på mina pinnband, vilket gör att de blir släta och fina. På bilden ovan syns att det främre bandet är struket och det bakre ännu är ostruket.

När det sedan gäller vad man skall ha sina pinnband till så kan de användas till olika saker, till exempel olika typer av dekorationer. Jag har tidigare bland annat använt pinnband som gardinomtag och som fastsytt dekorationsband på en kudde. Den stora fördelen med banden är dessutom att de är elastiska, vilket gör att de fungerar bra till att fästa upp håret med.

Efter att ha färdigställt de första pinnbanden har jag nu börjat fläta i en ny färgställning. Denna gång valde jag orange och brunt, två riktigt fina 70-talsfärger vilka jag har en del restgarn i (och att tillverka pinnband är ju ett utmärkt sätt att ta vara på restgarner). Det ullgarn jag använder mig av här tycks vara lite mer luddigt än det föregående och det gör att mönstret inte framträder riktigt lika tydligt. Å andra sidan kan det också ha sin charm och vara effektfullt på sitt sätt. Det återstår ännu att se hur det blir när det blir klart.

Om att lappa och laga

$
0
0
Jag anser att textil hemslöjd inte endast handlar om att tillverka nya saker av nytillverkat material, utan det är minst lika viktigt att lappa och laga sådant som man redan har och därmed se till att det håller så länge som möjligt. Jag har ett gäng färgglada handdukar som jag har ärvt; de är säkert fyrtio år gamla vilket gör att alla kemikalier bör vara borttvättade sedan länge, och av det skälet föredrar jag att använda dessa framför nyköpta. Visst är de lite slitna, det medges, men handdukarna duger gott och väl till att använda i vardagslag.

Problemet med gamla handdukar är att hankarna som man hänger dem i brukar bli slitna av all användning och så småningom gå av. Den här handduken är en av flera som behöver lagas och få en ny hank.

Med nål och tråd och en bit band tillverkar man enkelt nya hankar. Jag brukar titta efter band när jag går på loppisar; där finns det ofta många färgglada och unika bandstumpar i olika kvaliteter, mönster och färger. Just den här gången valde jag dock ett föga färgglatt band med små hjärtan på eftersom jag tyckte att handduken i sig var färgglad så det räckte.

Sådärja, nu går dessa handdukar att använda ett bra tag till.

Att sy fast nya hankar på handdukar är kanske någonting som anses vara självklart för de flesta och därför kan det tyckas vara överflödigt att jag tipsar om det här, men faktum är att jag har märkt att många människor inte gör sådant här handarbete längre. Jag tycker mig ha noterat att många slänger hela handduken när hanken har gått sönder eller slänger en fullt användbar skjorta för att den saknar en knapp. Somliga tycks inte ens ha nål och tråd hemma längre. Att inte laga utan istället slänga trasiga textilier anser jag vara slöseri, i synnerhet med tanke på att vi verkligen behöver se över vår alltför stora textilkonsumtion. Så fram med nål och tråd och börja lappa och laga!

Om handledsvärmare av tjockt ullgarn

$
0
0
Nu när vi går mot kyligare tider har det blivit dags att inleda handledsvärmarsäsongen igen. Detta par är stickat på strumpstickor av ett ganska tjockt ullgarn i ett mönster där maskorna förskjuts ett steg för varje varv, vilket bildar en spiraleffekt. Därefter har jag sytt fast floss, eller kavelfrans som det också kallas, längs kanterna på de färdiga handledsvärmarna. Flossen gjorde jag av restgarn som hade blivit över efter ett tidigare projekt.

Själva flossen kan man göra på flera olika sätt; jag har sett att man i vissa fall till och med behöver vara två personer för att tillverka en flossad kant enligt en särskild metod. Jag gör dock min floss på egen hand, och den som är nyfiken på hur det går till kan ta en titt på det här inlägget där jag kort förklarar hur jag brukar göra. Till dessa handledsvärmare har jag dock inte använt en lika tjock flosspinne som den jag visar upp i det inlägget; här har jag istället haft en betydligt tunnare variant för att flossen skall bli tunnare och nättare. Ty det är ju så att ju större och tjockare flosspinne desto större och tjockare floss. Och det passar sig inte med alltför tjock och klumpig floss till handledsvärmare.

Om ordet pyssel

$
0
0
Med risk för att kanske provocera någon måste jag berätta att jag avskyr ordet pyssel och jag blir nästan förnärmad när någon påpekar att jag är "pysslig", trots att jag förstår att vederbörande inte lägger någon medveten värdering bakom sitt val av ord utan blott menar det som beröm. Jag tolkar dock ordet pyssel som något av ringa vikt som till exempel ett litet barn håller på med som sitt tidsfördriv. Det kan till exempel vara att klippa och klistra lite, kanske färglägga innanför konturerna i någon målarbok eller trä stora plastpärlor på en tråd. Men det kreativa skapande som vi ägnar oss åt i detta hus, det vill jag verkligen inte kalla för pyssel. Kalla gärna det vi håller på med för slöjd, handarbete, hantverk, hemslöjd eller liknande, men inte för pyssel.

Trots min personliga avsky gentemot ordet i fråga så är det ett ord som ändå tycks användas i många seriösa sammanhang, och flera personer som skapar de mest fantastiska saker vars like jag aldrig kommer att kunna tillverka hur mycket jag än anstränger mig och övar kallar sitt arbete för pyssel. Varför väljer man att göra det?

Nå, jag tycker mig ha märkt att ordet pyssel ofta appliceras på sömnad, stickning och annan typ av mjukslöjd, alltså den sortens slöjd som kvinnor traditionellt sett har ägnat sig åt. Däremot har jag då aldrig hört någon kalla det arbete som utförs av en person som står i sin verkstad och yxar ut ett rejält tråg av en trästam, alltså traditionellt manlig slöjd, för pyssel. Hur kommer det sig att det är så? Varför väljer somliga mjukslöjdare att kalla sitt hantverk för pyssel, medan hårdslöjdare inte gör det?

Om ett tenntrådsarmband som inte höll

$
0
0
När man tillverkar tenntrådsarmband är det roligt att experimentera och prova nya idéer, tycker jag. Ibland blir det riktigt bra, andra gånger blir det mindre bra eller till och med riktigt dåligt. Den här gången valde jag att i mitt armband kombinera en fyrfläta av tenntråd och knallrosa nylontråd med två treflätor av tenntråd, dekorerade med glaspärlor i nära nog samma nyans som nylontråden.

Dessa glaspärlor är betydligt större än de jag brukar använda mig av när jag tillverkar tenntrådsarmband, men det kan ju visa sig vara effektfullt även med denna större pärlvariant, tänkte jag, och bestämde mig för att prova för att se hur det skulle ta sig ut.

Nå, det visade sig inte vara någon särskilt lyckad idé, ty även om armbandet såg helt okej ut så höll inte tenntråden för de stora pärlorna utan brast ganska snart på ett ställe. Och så var det med den saken; ibland när man experimenterar så kan det resultera i ett riktigt bra resultat, medan det andra gånger inte blir särskilt lyckat alls. Och det blev ju det inte den här gången. Dock är det bra att göra misstag ty man lär sig som bekant av dem, och nu har jag lärt mig att inte använda så här stora och tunga glaspärlor när jag skall tillverka tenntrådsarmband...

Om en ölhöna i förvandling

$
0
0
Detta är vad man brukar kalla för en ölgås, spritgås, fågelskål eller som vi säger i detta hus: ölhöna. Skålar av det här slaget använde man till att dricka ur förr i tiden, och man lyfter ölgåsen till munnen genom att gripa tag om huvudet och stjärten.

Just den här ölgåsen är dock inte så gammal ty den har pappa snidat i lindträ en gång i världen.

Den är naturligtvis fin som den är men tanken var att den skulle bli ännu vackrare med lite färg på sig. 

Så nu är ölgåsen i förvandling.

Med vanlig allmogefärg blir den målad på sidorna...

...och till och med på den stolta tuppkammen.

Hur skall månne detta sluta?
Viewing all 193 articles
Browse latest View live